Om författaren

mamma

Lena Hilmersson

Alla i släkten anser att min lust att skriva kommer från mormor. Hon älskade att berätta sagor och fick en del publicerade i dagspress. Jag gjorde några stapplande skrivförsök som ung och gillade uppsatsskrivning i skolan men skrivandet har under drygt fyrtio års tid framför allt handlat om mina dagböcker. Det är en skön avrundning på dagen som känns omöjlig att vara utan. Ibland blir det bara några rader, ibland många, många sidor som till exempel när jag träffade min man, Roger…

Någonstans fanns ändå längtan efter att skriva ”på riktigt”. För detta krävs tid och inte minst en idé och länge saknades båda. När döttrarna blev äldre började det trots allt skapas utrymme och jag började gå på skrivarkurser. För fyra år sedan var jag för första gången på Löfsta Bruk i Uppland där vi fick till uppgift att skriva något om ordet ”Tystnaden”. Mitt bidrag blev en halv sida om morgonen efter det att ett par hade grälat. Responsen från de övriga deltagarna var överväldigande och de bombarderade mig med frågor långt efter att lektionen var slut. Då hade jag själv ingen aning om svaren men även min nyfikenhet var väckt. Här fanns min historia! Resultatet blev boken ”Om inte Rasmus fått röda hund”.

De flesta böcker som skrivs idag är deckare eller fantasy men det är inget för mig. Mina romanfigurer är vanliga människor, deras vardag och relationer. Det är viktigt att berättelsen har ett driv som lockar läsaren att fortsätta. Det handlar inte om mig själv men många platser och detaljer finns i verkligheten och min familj har en statistroll i boken.

Under hela skrivprocessen har jag varit med i cirklar på studieförbund, för närvarande på Sensus i Linköping. Vi är några likasinnade som hjälper varandra med våra texter, det är både inspirerande och nyttigt. Dessutom har Roger alltid varit mycket stöttande om än totalt oförstående för mitt skrivande (ungefär som jag är inför hans golf och bridge).

Jag är född och uppvuxen i Jönköping och även om många kamrater var medlemmar i olika frikyrkor var jag inte själv religiös. Jag respekterade dem så länge de respekterade mig. Efter studenten åkte jag till London för att arbeta på ett hotell. Den staden kom att bli min favorit men efter ett och ett halvt år tog arbetstillståndet slut så det var bara att packa väskan och åka hem till Sverige igen.

Egentligen lockade storstaden men det blev nya hotelljobb i lilla Stenungssund och Uddevalla innan flyttlasset gick till Linköping för trettio år sedan. Efter ett år där var det dags att sadla om och jag började läsa till Ekonom på Linköpings universitet. I slutet av min utbildning fick vi våra barn, två tjejer med smak för äventyr visade det sig. Det blev både år som utbytesstudent och collegeutbildning utomlands så när vi pratar engelska i vår familj är det med brittisk, australiensisk och amerikansk accent. Just nu är båda boende i Sverige, ena pojkvännen är importerad, och mamma är glad så länge det varar.

En fördel med att vara ekonom är att man kan arbeta i vitt skilda branscher. Det har jag utnyttjat flitigt, arbetar just nu på en statlig myndighet. Min absoluta specialitet är Excel. Jag älskar det programmet och vad man kan göra med det, muttrar titt som tätt över Word som inte är lika lydigt gör som jag vill.

När nu min debutroman kommer ut har en dröm gått i uppfyllelse. Jag har levt med Anders och Sophia i fyra år, för mig är de levande personer, mina nära vänner. Det är min förhoppning att de som läser boken ska tycka om dem, reta sig på dem, ibland bli arga över deras beteende – precis som jag.

Annonser